Jag har mardrömmar och jag har fantastiska drömmar! Den där hjärnan, som min terapeut har sagt att jag kan lura, det går bara ibland. Definitivt inte när jag sover. Jag trodde i början att jag aldrig skulle kunna andas ordentligt. Jag vred mig inom mig själv av vanmakt, ångesten gör sig påmind oftare än jag orkar med. Min mamma gav mig ett råd; ”Räkna minuterna när ångesten kommer, välkomna den. Attackerna kommer att minska i styrka och antal, för att till slut försvinna fortare än om du kämpar emot”. Tänk såhär när det kommer över dig; ” Här är taket, det blir inte värre nu, håll ut så blir det lindrigare nästa gång”. Man skulle kunna tro att med tiden så blir allt suddigare och man minns bara fragment! Fel, det här är kristallklart och dyker upp hos mig när jag minst anar det. Då är det bara att hålla i sig, räkna sekunder, minuter och hålla i hatten. För till slut släpper det. Man kan inte lura ångest men man kan kontrollera den, till slut. Allt behöver man öva på, till slut så går det. Du snackar med hon som tog 23 körlektioner och sen gav upp när uppkörningen blev ett fiasko. Jag fick inte körkort när jag fyllt 18 år men nu har jag det.
”Breathe…you’re going to be OK. You’ve been here before…you’ve been this scared, uncomfortable and anxious and you survived. Breath and know you can survive this too. I know it all feels unbearable right know, just breathe, keep breathing….this too shall pass. I promise.”
