Det finns fler stunder som det går bra att andas. Ångesten som kommer är mildare, den bara känns lite på huden. Den förstenar inte mina armar och den lägger sig inte i bröstet längre. Den håller sig liksom en bit ifrån. Men mitt förstånd är fortfarande fucked up, jag är fortfarande i chock och kommer nog aldrig att förstå. Jag förstår orden men det känslomässiga är en gåta! Och det går inte att acceptera, det finns inget förnuft i det här. Men jag anpassar mig, mer och mer, dag för dag. En dag i taget…Andas…ut med magen när du andas in, in med magen när du andas ut…Mitt jag längtar efter mig.
Ringa himlen?
Lyssnar på Miss Li när hon försöker få tag på Gud, hon har några frågor, sjunger hon... Jag tänker på dig min son,...