Till min stora förvåning har jag sen en tid tillbaka upptäckt ett återkommande fenomen, det börjar kännas ett pirr. En sån stor förändring som ett uppbrott av en relation innebär, blir som att ett nytt liv tar form. Helt klart ett nytt kapitel i varje fall och man kommer till en ytterligare milstolpe. Det är kanske inte så ofta som nya kapitel och milstolpar händer i livet efter en viss ålder? Man har ömsat mycket skinn i livet!
Det finns fler stunder som det går bra att andas. Ångesten som kommer är mildare, den bara känns lite på huden. Den förstenar inte mina armar och den lägger sig inte i bröstet längre. Den håller sig liksom en bit ifrån. Men mitt förstånd är fortfarande fucked up, jag är fortfarande i chock och kommer nog aldrig att förstå. Jag förstår orden men det känslomässiga är en gåta! Och det går inte att acceptera, det finns inget förnuft i det här. Men jag anpassar mig, mer och mer, dag för dag. En dag i taget…Andas…ut med magen när du andas in, in med magen när du andas ut…Mitt jag längtar efter mig.
