…still ongoing…Jag lever min värsta mardröm! ”Det finns ett ljus i tunneln, man vet bara inte hur lång den jävla tunneln är”… men ljuset kommer en dag när sorgen släppt sitt tag för sådan är livets lag.
Jag är ingen unik person och det som hänt i mitt liv är heller inte unikt, så varför skriva? Jo, för att jag har alltid skrivit, jag älskar grammatik och hittar alltid stavfel i böcker jag läst. Men igen, varför skriva? Det jag har upplevt och hanterar, är unikt för mig. Om sedan någon annan vill läsa om det, kanske till och med bli stärkt själv eller ens bara känna ett uns tröst, då har jag jag ju lyckats. Lyckats med vadå? Ge min upplevelse nån slags mening? Är inte det meningen med allt, att ge något? Det finns ett ordspråk som heter; ”att ge, ger mycket mer än att få”… Det är sant!
Jag är en tvåbarnsmamma, som var i mitt livs relation med en fantastisk man. Så plötsligt dör mitt äldsta barn och 18 månader senare, lämnar mannen i mitt liv, mig för att jag är för ledsen för länge. Min son dog den 18 september 2018. Han är då 28 år, 8 månader och 8 dagar ung. Gissa vilket mitt otursnummer är nu? Jag hade inget innan. Tror inte på sånt, men samtidigt tror jag på precis allting. Är ödmjuk inför att det kan finnas sånt som jag inte vet något om, eller kan se med ögonen. Det var ett tag sen vi fick veta att jorden är rund och någon upptäckte ju faktiskt vaccinet, så varför skulle vi vara fullärda nu?
