Soptippen min vän

Jag såg en film; hon satt i väntrummet med sin pappas tillhörigheter- ett foto, nyckelknippa, ett par glasögon och en plånbok. Det var allt, allt hon hade kvar av honom. Åh hjälp, jag måste åka till soptippen snart! Min terapi den första tiden var att rensa, ibland dagligen och jag såg inte alltid vad som följde med i lådor och kassar, för alla tårar som gjorde mig blind. Undrade ett tag om jag skulle sluta dricka vatten, så att tårarna skulle minska. Men när jag åker dit, känns det som en vän som tar emot mig och låter mig helas när jag går där och sorterar. Jag blir nöjd när det blir rent från onödiga grejer i förråd eller andra rum, det är en lätt känsla som fyller mig. Jag behöver den nu för sen jag började skriva har jag mött rond två. Sorgen kommer och tacklar mig hårdare än sist. Det var som att den tog hänsyn i början, visste att jag var skör och i chock. Nu tar den i med all kraft och jag slår mig hårdare i varje fall, varje storm är starkare än den förra och jag bara virvlar runt. Ingen styrka, bara famlar runt i nuet. Jag är väldigt trött nuförtiden. Att drabbas och vara i en så stor svår sorg, ger samma symptom som vid utbrändhet. Det har jag aldrig varit med om, men det går att hitta likheter i kroppen