Synapserna

Jag badar i ösregn! Minnena tröstar en del, känner jag. Även om jag hissnar och tappar andan, så faller jag tryggt tillbaka i en känsla av då och förr, innan mitt vuxna liv började…Jag tillåts att vara i en annan tid, i en lugn och rofylld tidigare del av mitt liv. Synapserna läker fortare och bygger nya banor mellan varandra när man är glad, gärna flera gånger om dagen. Jag har läst; ”Varför zebror inte får magsår”, av Robert M. Sapolsky. Det är en klen tröst, mest fakta men oerhört intressant ändå. Hur allt hänger ihop! När man väl behöver det som mest, då är man som ensammast. Det spelar ingen roll hur mycket alla bedyrar att de finns där, dygnet runt, bara att ringa. När väl ångesten kommer då sover alla andra, då är jag ändå själv. Helt ensam. När den sista vilan är här, då är vi också helt ensamma, i förvar, i krematoriet, i urnan, på bordet framför altaret, de andra är ju publik!  Med det här sagt, går det inte att släppa ångesten fri helt och hållet, jag skulle aldrig överleva. Bildligt talat såklart, men smärtan är outhärdlig och går inte att ta ensam..