Som en vacker gudinna tornar hon upp sig, i myllret av armar, apparater och slangar som pysslar runt omkring mig. Jag ser henne inte först, i vägen för allt annat men sen märker jag att något är stilla i allt kaos. Hon sitter med armarna i kors och väntar. Jag ser hennes intensiva blick, det enda som syns mellan munskydd och operationshatt. Den är vänlig och trygg, ler mot mig och jag fastnar i den för ett ögonblick. Den lovar att; det här ska vi fixa! Jag tackar henne redan av hela mitt hjärta, med min blick tillbaka. Hennes arbetare är många, de jobbar fort och exakt. Sittande upprätt med salva och sondslang i vänster näsborre, dra in, sond ska ner och det gör så ont, det svider och bränner, känns som jag ska kvävas. Jag får något medel i kanylen och det blir lättare att andas igen. Den ska ner för att plocka upp maginnehåll även om jag inte ätit på två dagar. Plastskivor som ska läggas under rumpa och rygg, det gör så ont så jag vill kräkas, för att lyfta mig smidigare. Åtta starka armar lyfter mig samtidigt, från en säng till den andra, påväg att kräkas, med outhärdlig smärta i magen, armar som håller mig, med elektroder som kopplas fast på mig står jag bara ut..
Så länge jag har väntat, från 1177 03:30 till 112, krypa ut genom dörren, Madeleine hjälper mig och hämtar kläder, ambulans, akuten, brits, vänta, sköterska, läkare, väntan, ingen vet vad det är = ingen smärtlindring ännu,smärta, gråt, röntgen, kirurg, ”det är en kraftig blindtarmsinflammation”, morfin, bedömning; ”Den har inte brustit men det ser ovanligt illa ut, inflammerat i hela buken”. Naturligtvis, varför skulle det vara en ”vanlig” blindtarminflammation? Röster och brus som sveper runt mig och plötsligt, allt försvinner 21:30… Jag försvinner.. skönt, nu ska något bort som aldrig har behövts och som bara gjort mig illa.
