Egen tid

När ett år nästan har gått, vågar jag komma tillbaka? Det här är en plats där känslorna spelar ett spratt, där du inte kan bestämma hur du ska vara eller vem du ska vara. Jag berättar äntligen för min yogalärare, hon förslår att vi ses en dag och pratar, sen ska jag få massage. När jag har berättat gråter jag, hon omsluter mig i en filt som hon håller på att vika ihop, jag försöker ursäkta mig, hon säger, ”jag släpper dig inte!”. Finns det såna här människor? Ja, hon finns. www.yogastenungsund.se  Vi ses efter ett pass, alla andra har gått och vi sätter oss på våra mattor. Jag berättar, hon gråter och jag gråter. Det går en timme och sen ber hon mig lägga mig på massagebänken. Jag blir omhändertagen och försvinner bitvis, gråter och glömmer sen att gråta. Jag får släppa taget och behöver inte vara rädd att falla, hon är där, Hon räddar mig. När jag åker hem håller jag på att köra i diket, kan inte riktigt bestämma över mig själv. Efter det går jag till min yoga lite oftare, när jag orkar. Jag vet att det är bra för mig men ibland är motståndet för hårt. Tack för att du finns!