Min terapeut hjälper mig otroligt mycket i denna process, där jag ska gå mot ett bättre mående. För en tid sen fick jag i hemläxa att skriva ner 2 bra saker per dag, något som jag var tacksam för. Det skulle redovisas när jag kom nästa gång, tre veckor senare. Första dagarna var det blytunga armar som lyfte kalendern och pennan för att skriva ner något. Hjärnan var trög som seg varm kola, men till slut fick jag ner ord efter ord. Det kunde vara så trivialt som att ”idag skiner solen”, ”gott kaffe”, ”jag har två ben”, ”katter har kommit hem tidigt”, för att öka till att ”Madeleine mår bra idag”, ”jag mår bra idag” och till slut hade jag problem med att välja! Det fanns så många saker att skriva ner, hur små de än var. Dagen för återbesök började närma sig och jag var nervös, för att redovisa och få med allt som jag antecknat under några veckor. Plötsligt någon dag innan trillade poletten ner; hon ville väl inte alls höra om allt jag skrivit, det var ju en övning i att vända hjärnans fokus till att tänka positivt. Jag började skratta, hur lättlurad får man vara? Men tänk, det fungerar! Jag mår bättre när jag anstränger mig för att komma på positiva saker och jag drar också ner på tempot. Stannar upp och väljer att tänka på det jag tänker på, länge.
Det enda självklara scenariet som dök upp i mitt huvud när Totte dog var att han såklart har lidit, varit rädd, hamnat i något kallt, mörkt och ogästvänligt, att tillvaron är hemsk, mycket hemskare än man kan föreställa sig här ifrån jordelivet. När jag beskrev det för min terapeut, beskrev hon en helt tvärtom tillvaro; han kanske såg ett ljus, springer runt på gröna gräsmattor med ständigt blå himmel och sol, aldrig har ont eller behöver oroa sig för något mer. Kanske har hur kul som helst där uppe i himlen och flyger runt och besöker oss lite då och då, tittar till oss? Jag brast ut; ”tror du på det där själv”? Hon svarar; ”Varför skulle det kunna vara mindre sant än det du tror”? Hmm, jag kan inte svara på det. Nä, men det vi vet är att det är lättare för hjärnan att tänka negativt och är mer benägen att välja elände och sorg framför tro, hopp och lycka. Vi är tydligen skapta sådana. Titta bara på skillnaden mellan att skratta eller gråta, det krävs betydligt fler ansiktsmuskler att skratta än när vi gråter. I vissa forum står det tvärtom, men jag väljer att anta att det är som ovan. Jag ska träna mina ansiktsmuskler! www.samtalsrummetuddevalla.se
