Min yoga

”Those who think there is a time limit to grieve have never lost a piece of their heart”

Att förlora sitt barn och behålla förståndet kräver strategier. Det är också nödvändigt att plocka bort allt dåligt, både stort och smått, se allt positivt och gynnsamt, plocka det närmare intill sig, hålla det nära – det ger syre, näring, trygghet, kraft och styrka de dagar då det bär av. För det gör det, du får ingen förvarning och mot den kraften hjälper ingenting!

Jag kämpar med att hitta begriplighet i vad som hänt, för annars är det här för komplicerat att leva med. Saknaden går inte över bara för att han inte finns kvar i sin kropp. Gråten har flyttat lite på sig, den är mer och oftare på insidan än på utsidan. Sorgen är en reaktion som gör att jag överlever. Idag har han ordnat strålande solsken, som vanligt på sina högtidsdagar. Han kanske har fått ta hand om väderknappen däruppe…mamma älskar dig Totte och saknar dig så förskräckligt mycket! 

Skrivet av Maria Englund

29 maj, 2020

Det är en herrans massa år sen jag för första gången satte min fot i gympasalen, på Kristinedalsskolan i Stenungsund. Sen spenderade jag många timmar i Spekeröd dit vi flyttade yogan och nu finns det en egen plats, en shala i Stora Höga. Under den här tiden har min yoganerv ryckt i mig olika mycket i perioder. Som med mycket annat, är det både svårt och inte särskilt roligt eller givande, till en början. För mig behövs det några olika ingredienser för att fånga mitt intresse. Karismatisk ledare, kraftfull röst, ordning och struktur både för kroppen och hjärnan. Ashtanga – rätt för mig! De första åren var jag fokuserad på bara kroppen, kunde inte andas, fick träningsvärk, svettades och blev jättetrött efter varje gång. Jag blev inte särskilt vig, som jag och så många andra missuppfattningsvis strävar efter, till en början. Sen kommer begäret, jag längtar till nästa gång, upptäcker nya saker hela tiden. Jag mår bra.

Fler inlägg…