så kom lillebror

”Those who think there is a time limit to grieve have never lost a piece of their heart”

Att förlora sitt barn och behålla förståndet kräver strategier. Det är också nödvändigt att plocka bort allt dåligt, både stort och smått, se allt positivt och gynnsamt, plocka det närmare intill sig, hålla det nära – det ger syre, näring, trygghet, kraft och styrka de dagar då det bär av. För det gör det, du får ingen förvarning och mot den kraften hjälper ingenting!

Jag kämpar med att hitta begriplighet i vad som hänt, för annars är det här för komplicerat att leva med. Saknaden går inte över bara för att han inte finns kvar i sin kropp. Gråten har flyttat lite på sig, den är mer och oftare på insidan än på utsidan. Sorgen är en reaktion som gör att jag överlever. Idag har han ordnat strålande solsken, som vanligt på sina högtidsdagar. Han kanske har fått ta hand om väderknappen däruppe…mamma älskar dig Totte och saknar dig så förskräckligt mycket! 

Skrivet av Maria Englund

27 maj, 2020

lille lille, eller hans riktiga namn som är Cupido. Begärets gud i den romerska mytologin, denna katt personifierad! I april i år fick vi hämta nästa lille dyrgrip på fyra ben. Jag önskade en helbror till Amor, i samma färg. En blå, gärna mönstrad och gärna med mer silver i sig. Jag var först på tur att få välja när nästa kull som såg dagens ljus, gud vet varför men något rätt har jag tydligen gjort. Trots att jag inte beter mig enligt gängse regler med raskatter. Jag har inte haft min katt som innekatt och jag går inte ut med honom i sele och han har fått gå själv ute i skog och natur. Men jag gör allt för honom! Det skrönor som säger att man blir en katts slav, stämmer. Vi får bo i hans hus, vi får ynnesten att göra hans liv så fantastiskt som det bara går. I den planen låg att skaffa ett kattsällskap, för de ska inte vara ensamma. Sagt och gjort, i april kom lillebror hem till oss. Han var till skillnad från Amor inte åksjuk och sjöng bara en liten stund i början av bilfärden, innan han la sig tillrätta och somnade. I min fantasi skulle de båda mötas som i en symfoni och bara njuta och fröjdas över sällskapet och bekantskapen. Yeah right! Det blev världskrig, på riktigt! Denna lille nykomling fräste och hukade sig för att tala om för en trött storebror, att kom inte här och kom. Amor svarade med att nästan slå ihjäl honom och jaga livet ur honom. Puh, jag är nog lite romantisk ändå. Vad trodde jag? De lekte herre på täppan i ett par veckor och vi fick sova med dem i varsitt rum, men till slut föll de till föga och accepterade varandra. Första kvällen när de somnade bredvid varandra med mig emellan, höll mitt hjärta på att brista av kärlek. Sen har det följts av dagar med tvätt och gos. Numera undrar Amor när vi går ut själva, var är lillebror? Han sitter länge och väntar, tittar sig omkring och undrar varför han inte kommer? Efter tre månader i sele tog jag mod till  mig och släppte honom  lös. Döm om min förvåning när han höll sig sååå nära. Han går ingenstans själv och om jag går in så kommer han springandes och tjirpar, säger typ; vart tog du vägen, lämna mig inte ensam.

Fler inlägg…