Vilket är värst?

Skrivet av Maria Englund

16 februari, 2021

Jag vet inte vilket som är värst, att vara vaken eller att försöka blunda? Ångesten när tankarna pendlar mellan förtvivlan och skräck. Var är han, har han ont, sitter han fast, är han av misstag instängd, är han död? När sömnen tvingar sig på några minuter i sträck, ser jag honom komma springande mot mig så verklig! Och jag gråter, vaknar av att tårar trillar nerför kind. Var är min katt??????

Han kom inte hem i fredags. Jag hade pussat och klappat honom ”hej då, vi syns ikväll”, på morgonen innan jag åkte till jobbet. Han låg på badrumsmattan bredvid badkaret och sov. Det är en kall kväll, ner mot 10 minus och vid 21-tiden börjar jag bli orolig. Jag klär mig varmt, tar på mig pannlampa och står på altanen. Plötsligt hörs ett kort skrik, det är inget jam, inget fräs, inget djurlikt egentligen utan låter mer som ett utdraget Äääääääääääh.. och så är det tyst igen. Om det varit två katter som bråkat, hade man väl hört flera ”röster”? Det behöver inte ha varit han, men hela mitt jag är på helspänn. Jag springer ut från tomten och iväg mot ljudet, inget där! Går en skogstur och följer vägen bort. Tänkte nog inte att han skulle sitta där och vänta på att jag skulle komma och hämta honom, men hoppet…ni vet.. Det är det enda jag kan göra i mörkret, ropa och lysa och leta där det går att komma fram. Jag sitter uppe hela natten med balkongdörren lite lite på glänt. Det har jag alltid när de är ute, då kan jag säkert höra minsta lilla mjau. Det blir kallt inomhus men jag och Cupido sitter i soffan och spanar.  Vi spanar så hårt, att jag till slut ser jag honom i varenda skugga och snöhög utanför. Vid 03.30  tänder jag en brasa, och värmen kommer sakta tillbaka. Börjar känna mig yr, men det är snabbt avhjälpt med en kanna kaffe. Till slut ljusnar det och jag ger mig ut igen. Jag går genom alla skogspartier som jag vet att vi brukar vara i, fortsätter runt och upp på ett berg bakom huset och samma runda uppför ett annat berg framför husets tomt. Berget tar slut och ersätts av ängar och åkrar som är fulla med spår, jag följer vartenda ett och tror till slut att varje grästuva med snö över sig är en katt. Jag ser nog i syne av utmattning. Men det är bara lördag än och jag har bara gått min första sökrunda. Det ska bli fler…Mitt på dagen går jag uppför backar, in i snår, runt hagar och tittar ner i dikena bredvid. Inga nya spår och ingen Amor än. Mellan sökrundorna är jag ute med Cupido i solen, han håller sig tätt i hälarna och verkar känna att något inte stämmer.  Till slut blir det kväll och jag förbereder ännu ett vak, balkongdörren lite på glänt lyssnar och väntar. Cupido har gett upp och ligger och sover i sovrummet. Jag går ut och tittar på altanen flera gånger för att hålla mig vaken. Det går ganska bra ändå, oron och ångesten håller sömnsoldaterna på plats. Jag vet inte vilket som är värst och mest tortyr? Att tänka tanken att han ”bara” gått på vandring och undra var han är, om och när han ska komma hem, sitta beredd och titta ut genom balkongdörrsfönstret och inte förmå sig att göra en enda vettig sak eller….är han skadad men lever och kan inte gå hem? Ligger han och fryser och har fastnat på något vis, plågas och fryser ihjäl? Är han död? Kommer vi inte att få hem honom någonsin? Var det sista gången jag fick se honom, morgonen på badrumsmattan innan jobbet? Finns han inte mer? Hur ska jag klara det, hur ska Cupido klara sig själv? Jag vill inte ha någon annan katt, vill ha Amor!!!! Det går inte att ta fram bilder på honom i mobilen, framförallt inte film på honom som jag tog för någon dag sen, då kommer jag att kollapsa helt och inte komma upp igen. På den senaste kastar jag  snöboll på altanen och han fångar. Grannen tröstar på håll, ”han är säkert bara iväg en längre sväng för första gången, han kommer tillbaka”. Varför började jag inte med GPS? Den ligger oanvänd i byrålådan. Jag tycker den är för tung (33 gr) runt hans hals, sen är han ju alltid här i närheten och kommer varje eftermiddag runt halvfyra, i hela sitt liv har han gjort det. Det blir söndag och jag går ut och skottar snö tills svetten lackar! Trycket över bröstet lättar när jag anstränger kroppen över bristningsgränsen, sätter mig i snön och gråter. Gråter tills det inte finns några tårar mer, struntar i grannar och förbipasserande. Går in och bestämmer mig för att meddela någon, nu kan jag inte låtstas som att han inte är borta längre. Jag pratar med min vän och hon ska lägga ut ”försvunnen” och ”saknas”, på sociala medier. Det tar inte lång stund innan flertalet tips ramlar in. Han har setts utanför dagiset i Tångeröd för några timmar sen, besökt skridskobanan för bara två timmar sen. Någon har sett honom på sin tomt dagen innan. OK om det är han så, är han iallafall vid liv och inte instängd nånstans. Hoppet kommer! Uppfödaren får också besked och blir handlingskraftig, sätter mig i arbete att anmäla honom försvunnen, ringa Polisen och leta rätt på en spårhund.  Hon går in på www.idhund.se  och får kontakt. Hon hittar en och vid 15-tiden kommer IDHund Buddy med förare från Orust, och hjälper till. Han spårar ner till området, precis motsatt håll där jag letat. Efter nästan 2 timmar går vi tillbaka. Han har visat att min katt har gått där, färska spår och nu är det bara att gå runt och locka fram honom. Jag får i uppgift att dra doftspår, ta mina svetttiga strumpor i ett snöre och dra efter marken när jag är påväg hem, efter en runda i området. Där ska jag gå och prata och säga hans namn hela tiden. Jag hinner göra så i tre omgångar. Nästa gång med en tröja jag haft närmast kroppen hela dagen. Har haft en vaken natt igen, liggandes på soffan framför balkongdörren igen.  Halv sex på måndag morgon går jag iväg igen, denna gång med ett par använda tights dragandes i snöre efter mig när jag till slut vänder hemåt. Ingen Amor! Jag gör iordning A4blad, med uppmaning om att höra av sig om någon sett Amor, med bilder på honom. www.kamerahuset.com i Stenungsund hjälper mig och jag får hem dem på eftermiddagen med bud. Det kommer ytterligare ett tips från någon i Kyrkenorum som sett en liknande katt i skogen. Jag åker dit och letar, ropar, sitter och väntar men får åka hem efter en timme. Jag hinner sätta upp ett blad på ICA Nära och går sakta hem med alla 99 st i famnen. Jag ska gå iväg och lägga dem i brevlådor i området, när Madeleine kommer hem från sin kväll.  Hon går iväg och jag sätter mig som vanligt i soffan vid balkongdörren och väntar. Helt plötsligt står han där! Jag fattar inte först. Tänker på Cupido, men han är ju inne. En främmande katt? Men det finns ingen som gör en sån stor skugga och fyller hela kattluckan! Ett ”mjau” och jag störtar fram och öppnar, skriker hans namn, får igen dörren bakom mig när han gått in, lyfter upp honom och kramar honom länge länge. Vill aldrig släppa! Han är hemma igen! Min Amor! Han tittar helt lugnt på mig och undrar varför det blir ett sånt herrans liv?

Fler inlägg…

100121

100121

Vi har med oss rosor som vi strösslar runt Tottes träd och några som sänks ner i vattnet från hopptornet.. 31 jordeår...

läs mer
Klubben

Klubben

Jag har ett medlemsskap i en klubb, mot min vilja, på livstid! Det är som att ha ett kontrakt med en högre makt, men...

läs mer