01:22

Känns som en rimlig tid att författa. För det mesta ramlar jag runt i en torktumlare, stapplar några steg, faller omkull till höger..Vaknar ofta med ångest och förvånat ibland med normal andning och hopp i bröstet, när jag tittar ut och ser morgonsol i trädtopparna utanför. Det heter ju att man ska ”skriva av sig” för att sluta tänka på just det man tänker på. Vet inte om jag tycker att det stämmer helt, med det hjälper ibland. Hur mycket är ibland, när det gäller hela livet? Vad är en kris? För vem, är det samma för alla? Finns det grader på en skala? Som att det är 18 grader varmt, det vet alla vad det betyder, men förhåller sig alla till det på samma sätt? Är det samma för alla? Nu är det filosofi på hög nivå, borde ringa Bard och be honom göra ett inlägg. För mycket av nånting, för lite av något annat och ingen ordning däremellan. Min terapeut säger att jag måste lära mig att leva parallellt med sorgen. Skapa upp en ny väg som går bredvid sorgen. Så kan man välja dag för dag, vilken man orkar gå mest på. Det betyder att jag inte behöver sluta med något, glömma något eller stänga någon dörr för att kunna börja leva mer. Det finns ingen början och inget slut, det finns bara diken.