Idag har vi saknat dig i 4 år! Det är många som tänker på dig, på något sätt känns det skönt. Jag är inte ensam med mina känslor men ändå är det få som förstår, jag hade inte heller förstått om jag mött någon som förlorat sitt barn. Har jag berättat om min mardröm som jag haft sen jag fick barn? Det handlar om att mina barn är i fara och jag måste rädda dem. Jag lyfter Totte och bär honom i min högra arm, Madeleine i den vänstra. Springer med dem bärandes en under varje arm, över ett jättestort plåttak. Det är så stort så man ser inte till kanterna. Vi är jagade och allt jag vet är att jag måste springa fortare och gömma mina barn. Det märkliga är att vart efter åren går så blir de äldre och äldre i drömmen. Första åren var det bebisar jag sprang med och de sista åren är det vuxna barn jag springer med (som att jag skulle orkat det i verkligheten), man drömmer det man drömmer…När Totte dog slutade jag drömma den drömmen!
Ringa himlen?
Lyssnar på Miss Li när hon försöker få tag på Gud, hon har några frågor, sjunger hon... Jag tänker på dig min son,...
