Vi sätter in en annons i lokaltidningen för att bjuda in till en minnesstund. Nu har det gått ett år sen Totte dog. Vi hade så bråttom med att få hem honom och ha begravning så många som hört av sig, visste inte, hann inte komma och ta farväl. Han dog den 18 september och vi har begravning den 5 oktober, så fort brukar det tydligen inte gå. Det är åter igen en vacker solig eftermiddag med klarblå himmel, som sagt, han har tumme med vädergudarna. Vi samlas, grillar korv, håller tal och skickar röda kärleksfulla lyktor i skyn och närvarande lägger rosor i havet. När det mörknar tänder vi marshaller på båda sidor om stigen, hela vägen upp till hopptornet. Efteråt planterar vi ett körsbärsträd i skogsdungen. Trädet symboliserar evigt liv och förbinder himlen med jorden, med kronan och rötterna. Det känns viktigt!
Dagisfröken kommer! Hon visste inte ens att Totte är död. Hon frågar och undrar, vi svarar och berättar. Att han blev så underbar som hon redan trodde, hon minns ju när han var en liten kille bara. Åh, ni var så unga föräldrar, men tog så väl hand om er son, säger hon till oss mellan alla tårar.. vi var 22 år och 23 år gamla när vi blev föräldrar. Totte var supervälplanerad och så efterlängtad när han kom. Allt i hans lilla rum i Kärrslätt stod klart flera månader innan. Den första tiden satt jag bara och tittade på honom när han sov, gick inte ens på toaletten förrän hans pappa kom hem från jobbet.
