Det har gått sex dagar sen Totte dog. Nu ska vi äntligen få träffa honom! Hans pappa går in först, själv. Sen kommer vi andra in, mamma, Madeleine, Fredrik, Ingela, Ansi, Mattias, Elle och några fler. Jag bad Ingela följa med för jag ville ha en till, en som är nära mig, som har sett och som kan hjälpa mig att minnas, någon som jag kan prata med om hur det såg ut. Det är verkligen han, bara lite ”smutsig” i ansiktet, ser ut som att han har dykt ner i en sandlåda, håret är inte stylat som det brukar men skägget är vältrimmat. Han är väldigt noga med sånt. Han är lite blålila på öronen men annars, ser ut som att han sover bara. Känner på hans kind, ååh hjälp så kall! Jag lägger handen över hans bröst och känner en obeskrivlig iskyla genom alla lager av tyg. Så kall kan man aldrig bli när man fryser i verkliga livet, det är något konstigt över det här. Jag tänker och försöker föreställa mig var han har legat de sista dagarna, men det blir för mycket. Jag plågas redan för svårt för att orka med den tanken. Han har vid något tillfälle diskuterat just begravning, med sin pappa. När hans pappa beskrev att han inte vill ligga i nån kista under jord, utan spridas för vinden från Tjörnbron, instämde Totte. Han kunde inte heller tänka sig att ligga instängd i nån låda, en meter under marken och ruttna. Han ville också spridas ute i det fria. Det beskriver hans person, som inte tålde trånga utrymmen och inte ville fastna nånstans. Tårarna vill tränga igenom, men istället försöker jag le och se uppmuntrande och tröstande på de andra som är där. Till slut tittar jag på min sons kropp för sista gången, ”fotograferar” varenda por, linje, hårstrå och del av hans ansikte och kropp. Ser inte hans händer och fötter för de är nedbäddade, men det gör ingenting för jag vet precis hur de ser ut. Minns dem mycket väl. Vi ses sen..
Några dröjde sig kvar, jag gick uppför trappan tillbaka till väntrummet på ovanvåningen. Kände hur allt förändrades, likt ett åskoväder som kommer närmare, trycker ner mig som ett tak som lägger sig ovanpå mig. Samtidigt känner jag hur jag stelnar, blir som förstenad och kan inte röra mig, kan inte andas och tankarna bara snurrar. Tanken som jag tidigare sköt bort, inte kunde tänka ens för mig själv, kommer och drämmer till mig som ett slag i mellangärdet; var ska han vara nu? Jag lämnar mitt barn till en tillvaro i ett kallt trångt utrymme, mörkt och utan luft. De tar säkert av honom de fina vita lakanen och filten, kall hård brits? Bröstkorgen? Är den…? Har inte vågat fråga, inte vågat läsa, kanske Tottes pappa vet? Kan inte fråga honom än.
Rättsmedicinsk obduktion utfördes 2018-09-24 efter beslut av Polisen region Väst, PO Storgöteborg. Det framkommer att han både hade rökt och injicerat heroin. Utspända lungor och lunginflammation. Mer än 1 mikrogram morfin, 0,87 mikrogram 6-acetylmorfin, 0,46 mikrogram kodein, tetrahydrocannabinol påvisat i lårblod, kokain och bensoylekgonin påvisat i huvudhår. Koncentrationen av heroinföreningar och nedbrytningsprodukter till heroin har varit hög. Fynden och omständigheterna talar om att döden orsakats av förgiftning med heroin.
