Mamma kommer ner från Luleå, som en räddande ängel och för att normalisera en helt vrickad tillvaro. Fredrik gör allt för att hålla oss vid liv; tar ledigt från sitt jobb, lämnar bort sin son, lagar mat, håller och kramar, klappar på kind, bäddar ner, handlar, skjutsar, ringer runt till alla, pratar och tröstar. Jag och Madeleine sover hos honom, alla tre i samma säng. Hon och jag vaknar på nätterna och går upp och dricker te och gråter och gråter. På dagarna när jag hör skrammel och stök kan jag sova korta stunder.. En dag åker vi hem till oss för att städa och hämta rena kläder. Jag minns ett tillfälle, jag står på knä i badrummet och skurar badkaret och får panik och känner ångesten som tar tag i mig och kramar så hårt att jag inte ens kan gråta, jag bara kippar efter luft men kan till slut skrika. Jag skriker som att jag blir stucken av tusen nålar, det bränner som eld inuti hela mig och på huden, överallt på hela kroppen, det håller på i minuter men känns som en evighet. Hur ska en människa överleva något sånt här? Det är omänskligt och outhärdligt. Min chef ringer till mig ofta de första dagarna och hör efter hur jag mår. Han får mig att lova en sak; ”ta inga tabletter, inga sömntabletter eller antidepressiva, träna istället, ut och spring, ut och promenera när det känns för jobbigt”. Jag lyder och lovar att sköta om mig. Jag har inte tagit några tabletter och jag har tränat som en tok! Han förklarar att jag kommer att få en kontakt på företaget som ska ringa mig varje vecka och höra hur det går för oss. Jag får välja vem jag vill, tänker efter och svarar att jag vill ha vår ekonomichef. Därtill ska de ordna med en samtalshjälp, som företaget betalar för. Jag får träffa en psykoterapeut från dag ett. Först en gång i veckan, senare varannan vecka. Det heter www.samtalsrummetuddevalla.se och Marika tar hand om mig där. Det blir sakta fantastiskt.
