Jag är så tacksam för alla som kom till min sons begravning. Det gick fort, alla visste inte och många hann inte. Men de som kom är jag så glad över att få träffa. Mina närmsta vänner kom, kände mig som i ett avsnitt av ”Sex and the city”, när vännerna sluter upp kring någon som har hamnat i en kris. Tack! Vänner till Totte kom, jag var så glad att se dem och vissa kände jag knappt igen. Vad tiden har gått! Jag närmade mig ett äldre par som satt längst bak, kände inte igen dem först. Det var Tottes farfar och hans fru Ines. De kände inte igen mig heller, ja 30 år senare har jag fått några gråa strån. Tidigare arbetskamrater kom helt oväntat, men så snällt. Blommor i all oändlighet och handrosor lades på hög. Musiken och låtarna fick oss att känna oss nära Totte. Jag ville att alla skulle komma fram och titta flera gånger, urnan, blommorna, korten, ljuslyktorna ja allt. Ingen av mina släktingar kom. Jag brydde mig inte om det då, tänkte inte ens på det. Men sen, sen slog det mig som en käftsmäll, var fanns alla? Jag tittar på bilder och undrar varför det är halvfullt? Min mamma var på Kreta, min pappa kom inte, ingen kom.. Ingen av mina släktingar kom till min sons begravning. Varför? Vi pratar om den 18 september till den 5 oktober, en tid som alla borde hunnit fram? Hur kan ingen ta sig tid för att komma och hedra min son? Den nöten kommer jag aldrig att knäcka, men jag är tacksam för allt!
Ringa himlen?
Lyssnar på Miss Li när hon försöker få tag på Gud, hon har några frågor, sjunger hon... Jag tänker på dig min son,...
