Bilden är från kvällen innan. Vi har varit på en fantastisk restaurang och blivit serverad en 8-rätters middag med Kobebiff, som höjdpunkt på menyn. Vi promenerar hem till hotellet. Under tiden har något helt annat hänt hemma i Sverige.
Ironiskt nog är det här enda natten som vi har egna hotellrum. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är snart gryning i Kina, telefonen ringer och ringer. Jag ser efter 10 missade samtal att jag nog måste svara, det är Tottes pappa som ringer hemma från Sverige. Han ursäktar sig med att han vet vad klockan är hos mig men är tvungen att få tag på mig, vår son är död….hör jag honom säga.. Kl är 04:23, jag befinner mig högt upp med hela Hangzhou nedanför mina fötter. För ett kort ögonblick är den enda vettiga förklaringen att jag drömmer. Det här går nämligen inte att ta in, det finns inte på världskartan att det kan vara så. Jag har ju pratat med honom för någon dag sen. Det går inte att andas! Polisen har precis åkt därifrån och meddelat att vår son har förts till rättsmedicinska i Göteborg. Han har mest troligt dött av en överdos heroin. Men inget kan sägas säkert innan alla undersökningar är klara. Det kommer att ta några dagar. Vi kommer att bli informerade.
Jag lägger på, tänder alla lampor på hotellrummet, tittar ut över staden som sover långt där nere. Märker att jag inte andas, känner mig lite yr och drar ett djupt andetag och skriker; Neeeeeeeeeeeeeeeeej………Tårarna och gråten kommer som en storm och vräker omkull mig, får mig att tappa andan igen och jag springer ut på toaletten och kräks. Nu går det undan och hjärnan sätts på autopilot, jag klär på mig, packar min väska, messar min chef och ber honom komma in till mig när han vaknar. Sätter mig i fönstret och väntar, gråter och gråter tills jag inte ser mer, känner hur rösten river i strupen och låter förmodligen som om jag är påväg att dö. Jag klär av mig igen, duschar, kräks, skakar i hela kroppen och får till slut på mig kläder igen. Då knackar det på dörren. Klockan är sex på morgonen. Jag har varit vaken i över två timmar redan. Min chef kommer in och jag ramlar in i hans famn och gråter samtidigt som jag berättar om samtalet från Sverige, han gråter med mig och sätter sig ned och pratar med mig. Försöker få mig lugn, kallar på en kollega, säger att han ska fixa med något och strax ska komma tillbaka. Jag frågar henne; hur är det nu, är jag fortfarande tvåbarnsmamma eller är jag inte det längre? Hon svarar lugnt; Det är klart att du är tvåbarnsmamma, det kommer du alltid att vara. Efter något som känns som en evighet, får jag veta att jag ska åka hem nu, han har bokat ett direktflyg hem till mig och en kollega. Alla sju kollegor anmälde sig som frivilliga att följa med mig, jag får välja vem jag vill. Vi får skjuts till flyget och väl ombord, ramlar jag ihop och fortsätter gråta. Min kollega förklarar för flygpersonalen, de är så snälla och tittar till oss hela tiden. Vi blir framflyttade till första klass. Flera från företaget hör av sig, och en rad backuper erbjuder mig skjuts hem när vi väl landar, ifall jag inte har någon som hämtar mig. Det har jag, min pojkvän står och tar emot mig och vi gråter när vi går till bilen. På parkeringen frågar han vilket sjukhus vi ska åka till? Klockan är ett på natten. -Vadå? – Ja, hur illa däran är han, var ligger han, vi ska väl åka till honom nu? Jag upprepar att min son är död! Han har inte heller kunnat ta in detta fasansfullt overkliga besked, och har skyddat sitt förstånd med att Totte nog bara har råkat ut för en olyckshändelse. Vi åker hem till mig och väntar på att det ska bli morgon och min dotter Madeleine ska vakna. Vi sitter ute på altanen med ett glas vin och ser morgonen komma. Det är kallt men jag kan inte vara inomhus riktigt än, det går inte att andas där.
Morgonen kommer och Madeleine får beskedet att hennes storebror är död! Ja, hur ska man reagera? Hur är det meningen att en människa ska tåla och vara utrustad med den kraft som behövs för att få ett sånt besked? Hon tappar andan och är otröstlig, kan nog inte heller ta in. Sen går vi all tre upp till min vän Ingela och berättar. Hon ramlar omkull på golvet och skriker; Neeeeeeeej…vi gråter och kramar om varandra allihop. Hon ringer sina föräldrar, som är mina extraföräldrar. De kommer på en gång och sitter med oss ute på altanen och vi kramas, pratar och gråter om vartannat. När jag har alla runt omkring mig klarar jag att ta telefonen och ringa runt till fler. Vänner och släktingar får samma besked en efter en. Totte är död! Jag väljer omsorgsfullt det ordet för att beskriva istället för det milda ”han har gått bort”, vill att det ska kännas så som det är; obeskrivligt hemskt och overkligt och framför allt helt omöjligt.
