Äntligen är dagen här! För drygt ett år sedan bokade jag ett besök hos Adde, för att hoppas få kontakt med Totte. Hon kallar sig för spökkärring och har ett spöke bredvid sig, Louise som föddes 1907. Jag och Madeleine går in tillsammans, om något känsligt kommer upp som Madeleine inte vill att jag ska höra så får jag gå ut. Efter fyra timmar har vi fått en redogörelse över våra liv, hur det har varit och vad som ska komma i framtiden. Det hade jag ingen aning om när jag bokade. Det enda jag önskade var att få höra ifrån Totte. Efter att ha beskrivit baktid och framtid för Madeleine, vänder sig Adde till mig och säger; ”Det står en man på din högra sida och en kvinna på din vänstra. ”Har du förlorat någon? Är det därför du är här?” Jag svarar nickande. Hon frågar; ”har du förlorat en son?” Jag gråter, på en sekund har mitt lugna jag ändrats till en panikslagen gråt. Hon fortsätter; ”Jag får inte ihop det, det står en ung man bredvid dig, med en gammal, livserfaren mans blick och tittar kärleksfullt på dig.” Hans liv har varit bitvis svårt, med många mörka tankar. Har han tagit droger, är hennes nästa fråga. Jag nickar. Hon berättar vidare att hans död känns ”glidande”. Hon kan inte förklara det bättre, men han var inte rädd, utan tyckte det var skönt att ”gå över”. Det var hans tid att gå. Hon frågar honom om han tagit sitt liv? Hans svar; ”hela mitt liv har varit ett enda långt självmord”, i bemärkelsen att han upplevt allt, gjort allt samtidigt som han visste att det var farligt eller att han utsatte sig för fara. Han säger; ”Jag överbevisade dig mamma”. Adde förklarar att man inte förstår allt med en gång, det kommer senare och poletten trillar ner.
Sen får jag får följande beskrivning; ” Det här är en kille med mycket humor, han driver med mig hela tiden och jag vet aldrig när han skojar eller menar allvar. Verkar var en enveten typ, han kallar dig för morsan hela tiden, han har haft tvångstankar och har genom livet ofta haft mörka tankar, han har en ilska som är svår att kontrollera när han väl blir arg, han har jeansen sådär långt nerdragna så kalsongkanten syns och det retar gallfeber på mig. Jag frågar om man får ställa frågor? Ja, självklart säger hon. Vad skulle han ha de 7500:- till, som han frågade alla om? Hon svarar med ett tecken som han gör med handen, vickar den fram och tillbaka och säger att det betyder skuld. Han hade en skuld till någon. Hon beskriver vidare att han har ljugit för mig, stulit från mig och skrämt mig. Det stämmer och jag berättar om tiden som börjar 2010, när han inte ville fira sin 20 årsdag och tyckte att han misslyckats och det var ingen idé med nånting. Kommer vidare till allt som hände sen, då rättar hon mig och säger; Det var 2011, säger Totte. Ja, just det så var det. Totte min kära son, vågade inte tro att jag skulle få höra ifrån dig. Vi är i Varberg av alla platser, du bodde där ett tag och vi hälsade på dig. Trodde att det skulle kännas konstigt, det gör det inte. Ett lugn infinner sig. Det är svårt att förmedla det här , jag hör det själv. Inom mig känns det helt naturligt. Jag känner hur jag landar! Fysiskt, som på en stor äng och tårna nuddar topparna på grässtråna. Det kittlar men känns samtidigt så välbekant och tryggt. Det känns lättare i bröstet, klart slut!
