Jag har ett medlemsskap i en klubb, mot min vilja, på livstid! Det är som att ha ett kontrakt med en högre makt, men jag skrev aldrig på….det gäller ändå. Jag fick inget val, lider bara alla helvetes kval. I den här klubben får man tåla allt, jag tappar andan, ångesten bränner bort översta hudlagret, magen vränger sig ut och in, det sticker i hårbotten och tårarna strömmar som floder, blöter ner näsgångarna och jag tappas på all kraft och all tro. Saknaden river sönder mitt inre och kastar mig handlöst ut för ett stup, som aldrig tar slut. ”There should be visitinghours in heaven”…Jag hade stått längst fram i kön och knackat på dörren, vareviga dag.
Minnena flödar, jag hittar många när han är liten, men i nutid eller åtminstone nyss, är svårare. Av naturliga skäl, så ses vi mer sällan när han flyttar hemifrån och flyger iväg på egna vingliga vingar…men ibland så..min älskade pojke som blev stor så fort. Sommar är 2014 och vi snurrar runt i Skärhamn och på Låka. Tack för denna dag!
