kusin vitamin tröstar

Jag ringde min kusin ikväll, det var längesen. Vi har alltid lätt för att prata med varandra och det känns som att vi sågs igår, när vi hörs av. Tänker på det länge efteråt, när vi lagt på. Vi borde ses och höras av oftare. Det är planerat att vi ska ses i sommar, men det är inställt med tanke på viruset. Så hon frågar hur jag mår, och det har varit några tuffa dagar där jag skriver och minns. Hon svarar att hon lider så med mig och fattar inte hur jag orkar, hon är så ledsen för min skull och för Tottes skull. Hur kan det få vara såhär? Jag börjar gråta och hon gråter med mig. Det blir en sån där öppen gråt, när både ljud kommer från halsen och munnen måste vara öppen för att jag ska kunna andas, samtidigt som jag tappar andan. Det går bra för det känns som att hon sitter bredvid mig. Hör hans röst inne i mitt huvud, jag är så rädd att jag ska glömma den. Nu är minnet av rösten det jag håller fast vid, som en livlina till att behålla förståndet. Människan är anpassningsbar. När han dog ville jag bara få träffa honom, se honom och känna på honom. Sen fick jag inte det längre, så efter kremeringen väntade jag bara på att få ta hem hans urna med hans uppbrända kvarlevor. Efter att vi spridit honom ute i det fria, hade jag inget mer att hålla i. Då är det minnena som jag håller fast i. Det är fel att en mamma ska få sörja sitt barn. Det är helt fel ordning! Jag sitter på utsidan men det är mörkt, så jag tror inte att grannarna ser mig. Det kan jag tänka på ibland fast jag vet att jag inte behöver.