Livets högskoleutbildning

Skrivet av Maria Englund

1 april, 2021

Jag jonglerar med mina tankar, försöker sätta in dem där de hör hemma, där jag kan hantera dem. Hjärnan är alltid min lata, pessimistiska motståndare. Att göra ett aktivt medvetet val, är lika svårt som en högskoleutbildning. Jag måste välja livet och använda alla mina livspoäng, för att finurla ut meningen med det. Var och en av oss har fått det en gång, så det är meningen att vi ska leva det.  Ta inte den lätta vägen; såfort det tar emot, när det inte går så kan man inte lägga sig ner och ge upp. Det gäller att öva och öva, nöta och nöta samtidigt som det skaver.  Det händer saker även detta år, redan! Lite skavigt, sakta men säkert slits det bit för bit så som havet polerar stenar och klippor till runda solhällar. Ständigt skruvande för att kalibrera dagsformen, lite mer naggad dag för dag,  eller motsats ytterligheter i en supersnabb evig berg-och dalbana. Glad ena timmen och hur stor och kaxig som helst, plötsligt byts det till ett stort totalt mörker. Är jag en förändrad Maria? Ja. Men är jag en förstörd Maria? Nej.

Den moderna människan har funnits på jorden i 300000 år. Dinosaurien fanns här för 65 miljoner år sen, och skuttade omkring i 150 miljoner år.  Jag förstår inte det här med döden. Ska man aldrig få träffas igen, när man förlorar någon? Alla har ju alltid funnits och ska alltid finnas! Ska det här vara det enda? Är det bara det här? Inget före? Inget efter? Eller är det egentligen ett helt pärlband av liv, så när man kliver ut genom en dörr tar man nästa steg in genom en ny? Då vill jag vara mig, jag tycker om mig och vill inte byta till någon annan. Jag vill vara mig, nästa gång också. Jag har lärt mig att göra val, att välja en tanke framför en annan. Det är svårt, för hjärnan är stark och lat. Men det går, genom att öva och nöta och ..

När vi lever, drömmer jag mardrömmar om att mina barn är i fara och måste räddas. Nu är min mardröm min verklighet. Jag saknar min son mer och mer ju mer tid som går, för jag blir medveten om att jag inte kommer att få träffa honom. Inte här iallafall. Tiden läker inte sår, jag blir bara mer övertygad. Det som plågar blir bara mer verkligt, det går inte att förklara bort längre. Nu är det den tiden. Men det känns ändå annorlunda på något sätt, att läka betyder inte att det aldrig har hänt. Det betyder bara att det som hänt, inte kontrollerar mitt liv hela tiden.

 

Fler inlägg…

100121

100121

Vi har med oss rosor som vi strösslar runt Tottes träd och några som sänks ner i vattnet från hopptornet.. 31 jordeår...

läs mer