Min son dog av en överdos heroin

”Those who think there is a time limit to grieve have never lost a piece of their heart”

Att förlora sitt barn och behålla förståndet kräver strategier. Det är också nödvändigt att plocka bort allt dåligt, både stort och smått, se allt positivt och gynnsamt, plocka det närmare intill sig, hålla det nära – det ger syre, näring, trygghet, kraft och styrka de dagar då det bär av. För det gör det, du får ingen förvarning och mot den kraften hjälper ingenting!

Jag kämpar med att hitta begriplighet i vad som hänt, för annars är det här för komplicerat att leva med. Saknaden går inte över bara för att han inte finns kvar i sin kropp. Gråten har flyttat lite på sig, den är mer och oftare på insidan än på utsidan. Sorgen är en reaktion som gör att jag överlever. Idag har han ordnat strålande solsken, som vanligt på sina högtidsdagar. Han kanske har fått ta hand om väderknappen däruppe…mamma älskar dig Totte och saknar dig så förskräckligt mycket! 

Skrivet av Maria Englund

4 maj, 2020

De storartade planer han hade stoppades av jungfruresan! Kroppen orkade inte ta hand om allt gift. Om han hade hittats i tid, kunde en spruta med motgift räddat hans liv. Vi var inte där, vi var inte med, så denna sista kväll återges efter förhör med den nyfunna vännen från Oslos gator. De var tillsammans i en egen bubbla av rus. Det är hans första heroinspruta …och sista. Efter förhör med Oslokillen, kommer information om kvällens/nattens händelseförlopp. De har rökt heroin och till slut vill Totte prova injicera, då han hört talas om att det ska vara ett helt annat slags rus. Killen från Norge protesterar och talar om att det är en jättedålig idé, men Totte står på sig och ber honom om hjälp att göra i ordning en spruta. Till slut faller han till föga, gör iordning en men säger protesterande att han inte vill ge honom den. Det gör Totte själv, injicerar sin första heroinspruta. De är borta i sitt rus och sover väl om vartannat, han väcks ett par gånger av att Totte kräks. Han hjälper och lägger i huvudstupa sidoläge för att förhindra kvävning. Senare vaknar han av att Tottes telefon ringer, svarar efter ett tag, då Totte inte reagerar. Han upptäcker att Totte inte andas, skriker i telefon att larma ambulans! Ambulans, polis och Tottes flickvän kommer ungefär samtidigt. Men det är försent att rädda honom. Han har varit död en stund redan med tanke på hudfärgen. Hon sitter på golvet i vardagsrummet med Totte i sin famn, en sista luftskjuts som stannat kvar i lungorna är det enda som gör att min sons kropp rör sig. Chocken är stor,  tumult och kaos gör att telefonsamtalet till Tottes pappa glöms bort. Han är 20 min bort och hade önskat få sitta där också, och hålla om sin son en sista gång. Han är 28 år, 8 månader och 8 dagar.

Fler inlägg…