Lyssnar på Miss Li när hon försöker få tag på Gud, hon har några frågor, sjunger hon…
Jag tänker på dig min son, precis som innan, hela tiden, undrar hur du har det och vad du gör, precis som innan. Skillnaden är bara att jag inte får några svar, kan inte ringa och fråga dig. Ditt nummer är kvar i min telefon och ditt sista sms är kvar i min telefon. Men numret till himlen har jag inte. Varken eniro eller hitta.se har det heller, jag har kollat, för säkerhets skull. Jag kan inte leva och vara i mitt liv och inte ta med dig i samtalen och i tankarna. Det är absurt att tro att jag ska fortsätta mitt liv och låtsas som att du aldrig har hänt. Klyschan att tiden läker alla sår är en myt! Den som trots allt hävdar att så är fallet, ljuger eller har inga tillräckligt djupa sår. Nej, för det som händer är bara att smärtan från såren flyttar på sig. Möjligen för att kroppen ska stå ut. Troligtvis klarar ingen levande varelse att ha en sådan smärta för länge, på samma ställe. Kroppen är en fantastisk konstruktion. Magen är chef och hjärnan är vice VD! Vem myntade uttrycket magkänsla? Jag går på magkänslan? Det är så himla svårt att vara tvåbarnsmamma till bara ett barn, men jag har inget val. Jag har lyckats lära mig att andas på nytt. Jag kan ha ångest och vara i den, utan att få ångest. Svårast är saknaden, att inte få träffa dig. Och det faktum att du blev lurad på ditt liv. Att du inte fick mer jordetid! Älskade lilla barn, när du läser det här får du gärna ringa… /Kram Mamma
P.S Jag har kvar samma nummer
