Så blev det julaftonsmorgon med strålande sol på en knallblå himmel! Frosten knastrade under skosulorna, när vi gick ner till stranden. Det hänger fem små silverhjärtan i Tottes körsbärsträd. Min dotter påminner mig om att det ju är körsbär, precis som Lejonhjärtas egen Körsbärsdal, där de goda bor. Hon sjöng dessutom ”Törnsrosdalens frihetssång”; hämtad från Lejonhjärta, på hans begravning. Ibland blir det bara så bra, fast man inte tänker på det. Vi önskar God Jul och snackar en stund om Totte och hans julstämning. Han är Tjörns egen Grinchen, utåt sett iallafall. Det fanns ingen favorit på julbordet, han ville bara ha pengar i julklapp, tycket pynt var onödigt och trodde aldrig på tomten. Jo, kanske när han var väldigt lite, men inte länge. Sist vi firade jul tillsammans åkte vi till Norrland. Det var 2016. Vi bilade upp i makalösa 14 timmar, barnen i baksätet som små tända ljus, vips så var vi framme. Ingen sov. Så fort vi kom fram träffade han sin morbror och vi såg inte röken av dem mer än på själva julafton, i några timmar. Efter Luleå gjorde vi ett stopp i Haparanda där han sov han halva dygnet, precis som vilken tonåring som helst. Han sa ofta att han var kvar i tonåren, och skulle ta tag i det där med att bli vuxen senare.. Missade både vinterpromenad över till Finland, besök vid Torne älv där min farmors hus står och shoppingtur med fika i släktens sällskap.
Tiden och perspektivet gör sig mer påminda vid högtider och helgdagar, det bara är så. Nu har 2020 passerat och 2018 var första julen han missade. Alla mina tankar sitter i huvudet men konsekvenserna blir fysiska, i allra högsta grad. Om jag tillåter mig att stanna kvar för länge blir kroppen stel, det rinner rännilar av svett ner på ryggen och pärlar sig i pannan. Den hisnande kvävningskänlsan kräver fram tårarna och där är jag. Sekunder förhoppningsvis men ofta minuter i streck, tyvärr. Det jag börjar kunna styra är antalet och frekvensen när hjärnan tar över.
Torneå älv skymtar mellan träden till vänster.
