Sista gången jag ser min son

”Those who think there is a time limit to grieve have never lost a piece of their heart”

Att förlora sitt barn och behålla förståndet kräver strategier. Det är också nödvändigt att plocka bort allt dåligt, både stort och smått, se allt positivt och gynnsamt, plocka det närmare intill sig, hålla det nära – det ger syre, näring, trygghet, kraft och styrka de dagar då det bär av. För det gör det, du får ingen förvarning och mot den kraften hjälper ingenting!

Jag kämpar med att hitta begriplighet i vad som hänt, för annars är det här för komplicerat att leva med. Saknaden går inte över bara för att han inte finns kvar i sin kropp. Gråten har flyttat lite på sig, den är mer och oftare på insidan än på utsidan. Sorgen är en reaktion som gör att jag överlever. Idag har han ordnat strålande solsken, som vanligt på sina högtidsdagar. Han kanske har fått ta hand om väderknappen däruppe…mamma älskar dig Totte och saknar dig så förskräckligt mycket! 

Skrivet av Maria Englund

2 maj, 2020

Det är en ljuvlig sommardag i juli! Vi är några som ska ut på havet, en båttur ut till en naturholme där vi badar och äter hela dagen. På kvällen åker vi in till Hövik och sover över i gästhamnen. Det är en supertrevlig kväll, med musik, frågesport, grill på bryggan och gott vin. Jag ser fortfarande Totte framför mig när en bra låt dyker upp och han diggar, vickar lite på huvudet och myser. Nästa morgon vaknar alla till kaffe, morgondopp och god frukost. Det var inte hans melodi, att vakna på det abrupta viset men han höll god min. Sen bär det iväg hem för min son och hans sällskap. Han går längs bryggan med väskan slängd över axeln, i sina avklippta jeans. Jag ser hans ryggtavla och tittar efter dem tills de inte syns längre. Det är sista gången jag ser mitt barn vid liv. 14 juli 2018. Om jag hade vetat det då!

Fler inlägg…