Nu har tre år passerat, sen himlen vann och vi förlorade. Saknaden blir större och starkare, det känns bara lite mindre vasst. Min älskade son, heroindemonen släckte din låga som brann av framtidstro och drömmar om ett vuxenliv. En spruta med motgift hade räddat dig, men vi var inte där. Din kropp fick ensam kämpa mot giftet och förlorade stort. Allt du tog dig för gjorde du med en aldrig sinande kraft, på gott och ont. Med tunga andetag, ett grandiost tryck över bröstet, saknad som spränger varenda cell i min kropp, vill jag se dig sitta på ett moln och dingla med benen i sällskap av hundratusen änglar! Mamma älskar dig var du än är….
